Memoarer om mina resor

Josefin Klein

2003-02-06
Memoarer om mina resor

Jag har alltid älskat att upptäcka nya platser och mitt liv har hittills präglats mycket av resor, både långa och korta. Här följer korta utdrag från sex olika resor. Jag tänker berätta om allt ifrån en dagsutflykt i skärgården till när jag var i Kina.

När jag lärde Ken smsa I New York

Den 12 september 2002 var jag och min syster Kajsa i New York och hälsade på Kajsas kompis Ken. Det var en mycket lyckad resa och jag har många glada minnen därifrån.

En morgon när vi ätit frukost, denna morgon inte vår speciella New York frukost: baba ganoush på tortilla i ugnen, utan bagel och latte på Murrays Coffee istället gick vi hem till Kens lägenhet igen där vi hade övernattat. Han bodde i en mörk liten tvåa i Chelsea på Manhattan. Vi plockade ihop våra saker och gick ut. Den här dagen tänkte vi bege oss till Central Park på förmiddagen för en promenad och sedan återförenas med Ken för en lunch downtown, för att sedan titta hur det såg ut vid ”ground zero”. Ken hade inte vågat sig dit sedan kraschen och nu när årsdagen hade passerat utan dramatik ville han alltså besöka platsen med oss. Han hade liksom många andra Manhattanbor flytt New York den elfte på grund av årsdagen för terrorattackerna. Mycket i New York kretsade just kring detta och hela staden var full av minnesmärken och flaggor. Hur som helst skulle vi messa varandra för att närmare bestämma mötet. Det föreföll mer ekonomiskt eftersom man för att ringa till Kajsas mobil först måste kopplas till Sverige och sedan till New York vilket skulle bli mycket dyrt. Sms däremot var bättre. Det visade sig att Ken aldrig hade smsat förut vilket förvånade oss eftersom vi Stockholmare är så vana att smsa. Ken som annars flitigt följer den nya tekniken med dvd-spelare och handdatorer och dessutom som van mobiltelefonanvändare har alltså knappt hört talas om tjänsten. Det visade sig att Sms inte alls blivit lika stort i USA som i Stockholm och Europa. Vi fick helt enkelt lära honom den sköna mess-stilen. Det tog ett tag men nu skickar han sms till alla sina vänner och håller på att sprida vidare konsten i New York.

Tågförseningar i Frankfurt

Jag och mamma färdades med tåg mot Rom för att tågluffa i Italien och Frankrike under två sköna och äventyrliga veckor sommaren 1998. Vi hade just klivit av tåget i München där vi skulle ta nattåget till Rom.

Klockan var åtta och det var redan mörkt. Vi hade bara med oss svala sommarkläder så vi gick omkring där och frös i mörkret när vi gick för att se på anmärkningstavlorna i stationshuset när vårt tåg skulle komma. Det var en mycket obehaglig station för det var en konstant stank av urin, oerhört fult och smutsigt. Överallt var det uteliggare och knarkare. Vi var nästan ensamma i stationshuset och det stod till vår fasa att tåget var försenat till klockan halv ett. I informationsdisken pratade de bara tyska och det gjorde inte vi så vi kunde inte få reda på varken varför tåget var så sent eller om det fanns någon annan förbindelse. Vi var tvungna att fördriva de där timmarna i Frankfurt helt enkelt det kanske inte var så farligt trots allt. Eftersom vi var hungriga också tänkte vi söka upp en restaurang som stängde sent så att vi kunde vara där så länge som möjligt för att undvika själva stationen. Vi gick omkring med våra väskor och kände oss vilsna. Jag kände mig riktigt modfälld och inga restauranger verkade det finnas heller. När vi letat i nästan trekvart gick vi tillbaka till det enda stället vi hittat som var en blandning av en diner och en svensk småstadskorvkiosk. De serverades bara korv och det var riktigt sunkigt, inte något drömställe att sitta på till midnatt. Men vi satt där under lysrören och frös eftersom dörren fortfarande var öppen och studerade paret som utgjorde de enda andra kunderna. De var ett typiskt tyskt medelålders par. Den feta kvinnan hade permanentat sitt blonderade hår och mannen såg bister ut. Det var lördagskväll och de hade gått hit för att äta korv, varför? Jag minns att jag tänkte att det säkert var så här i hela Frankfurt, inga restauranger någonstans och bara stort, mörkt och folktomt överallt. Men antagligen befann vi oss egentligen i en konstig förort där stationen låg.

Vi stod inte ut särskilt länge på korvstället så vi återvände till stationen i alla fall. Det fanns inga bänkar på hela tågstationen för att hindra uteliggare att sova där, så vi fick stå upp. Vi roade oss med att spela luffarschack och sänka skepp i två timmar.

Det var en befrielse när nattåget äntligen kom och jag sov som en stock fram tills vi vaknade i Rom som var helt fantastiskt i jämförelse med Frankfurt. Det var ljust och ett vimmel av vackra hus och italienare på mopeder. Att hitta ett trevligt hotell var inget problem och när vi frågade om vägen blev vi vänligt bemötta. Det dröjde inte länge förrän vi gick ut och såg på alla Roms sevärdheter, semestern hade börjat.

Inköp av vit tryffelolja i Lucca

När mamma och jag berättade för vår kära gamle vän Mats Nilson om våra planer att resa till Italien fick vi genast med oss en lista med saker vi var tvungna att köpa till honom. Han ville ha italienska delikatesser som bara kunde köpas på plats, det var innan det fanns en butik för italienska delikatesser i varje hörn av Stockholm. Ett av dessa inköp var vit tryffelolja.

När vi kom till Lucca var det mycket varmt och vi sökte hela tiden skuggan. Mamma var alldeles för intresserad av gamla kyrkor i mitt tycke, det kändes som om hela resan höll på att bli värsta pilgrimsfärden, i varje liten stad vi kom till ville mamma titta på deras kyrka och berätta om spännande saker som om det var gotisk stil eller att jag skulle titta på de doriska kapitälen eller på de där intressanta mosaikbilderna på väggen. Visst var jag lite intresserad i början men det hade gått till överdrift. Vi letade därför efter en kyrka när vi kom fram till staden även om jag mer letade efter en bra lunchrestaurang eftersom jag var mycket hungrig. Det hade inte blivit så mycket frukost eftersom jag inte kunnat tvinga i mig allt det där söta bakverksbrödet med marmelad som verkade vara den enda frukosten italienarna åt. Efter att vi hittat både mat och kyrka, försökte vi leta efter en mataffär med vit tryffelolja, men det var svårt. När vi frågat efter oljan på ett antal ställen orkade vi inte mer utan slog oss ner vid ett fånigt dyrt fik på stadens torg som var huvudturistattraktionen. Lucca var en gammal medeltidsstad och samlingsplatsen var ett stort cirkelrunt torg som var byggt ovanpå en antik amfiteater. Efter den svalkande citronsorbeten gjorde vi ett sista försök med vit tryffelolja och denna gång med lycka. Vi hittade en liten burk för ett bra pris och passade på att köpa några vykort innan vi gick tillbaka mot stationen för att fortsätta vår färd. Tåget susade fram längs en porlande flod mot en vacker liten stad vid foten av ett grönskande berg där vi tänkte sova.

Pontus och jag ensamma i den gamla delen av Shanghai

Det var påsk 1999 och vi hade varit i Kina nästan i en vecka och i Shanghai en dag. Pappa och hans sambo Karin var på jobbmöte vid sjukhuset i Shanghai så Pontus som är min storebror och jag fick klara oss själva fram tills efter lunch då vi skulle bli upplockade av pappas kollegas bil. Med den skulle vi bli guidade till en snabbt expanderande stadsdel på andra sidan floden där även stadens högsta hus låg.

Bild – andra sidan floden

Enligt tipsen Pontus och jag fått skulle den äldre delen av Shanghai vara sevärd. Där stod husen tätt och det var nästan bilfritt, istället fanns det cyklar och ett vimmel av människor. Allt var skrivet på kinesiska och det verkade svårt att hitta någon som kunde engelska till skillnad från i resten av den moderna världsmetropolen.

På en gata, eller egentligen var det mer som en gränd, var det marknad. Båda sidor av gränden var täckta av stånd med all möjlig konstig mat. Något av den mest exotiska maten de sålde var grodor, som fortfarande levde och simmade omkring i hinkar, bläckfiskar

och höns i trånga burar. När någon sedan ville köpa, slaktades dem, de var bara levande för att garantera färskheten. Det var inte bara mat utan bland annat böcker och skor, allt i en enda röra på denna långa marknadsgränden.

Vi var utrustade med karta och kamera och båda använde vi flitigt. Det var inte lätt att hitta i de vindlande gränderna och ett tag var vi lite vilse när vi försökte ta oss mot den plats där vi skulle möta pappa. Vi försökte fråga om hjälp men det gick inte alls för när vi väl hittat en som kunde engelska förstod han inte alls kartan. Till sist hittade vi själva dit och började leta efter någonstans att äta. Vi vågade oss in på ett ställe fullt av människor. Där fanns bara kineser och all text var bara kinesiska tecken, inte ett engelskt ord, men vi gick fram till matdisken. Alla försökte prata kinesiska med oss och när vi gick in vände sig allas ansikten mot oss. Vi pekade oss fram och lyckades utan säga något få varsin tallrik med olika grönsaker, kött, sås och ris förstås. Vi visste inte vad något av det var förutom coca-colan som verkade vara obligatorisk. Alla drack coca-cola. Det var gott och otroligt billigt, vi fick varsin lunch för motsvarande 10 kronor.

Bild - Pontus

Därefter mötte vi pappa och åkte över floden till tornet där vi åkte upp och drack kaffe för tio gånger så mycket som vi lunchat för.

När Kajsa och jag skulle segla

Både Kajsa och jag var vana seglare, vi hade alltid seglat om somrarna och jag hade åkt Brisbi, vår skärgårdskryssare, hundratals gånger. Därför vågade vi oss ut själva. Tyvärr glömde vi sjökortet. Det började inte alltför bra men det var en fin dag och lagom vind, vi skulle få halvvind på vägen ut ur viken vilket var bra. Men när vi skulle hissa storseglet fastnade det så att det inte kom riktigt ända upp, men vadå? Det fungerade ju bra i alla fall, vi kunde bara ha hissat det någon decimeter mer.

Vi kom iväg och allt gick helt ok fram tills vinden vred sig så att vi fick kryss precis i sundet där det var som allra smalast. Vi åkte egentligen lite för nära stenarna, vi hade kunnat gå på grund men vi klarade oss som tur var. Det var någonting konstigt med vädret. Om man tittade åt nordöst var det vackert, en perfekt sommardag med blå himmel. Däremot åt sydväst var det mörka moln, tunga nästan svarta moln tornade upp sig men det blåste åt andra hållet så vi var optimistiska. Jag hade lite ont i huvudet, det kändes som om det skulle bli åska men jag sa inget. Vi var för upptagna med att känna att vi faktiskt klarade det här själva, vi hade kontroll över båten. Hur som helst bestämde vi oss i alla fall för att vända när vi kommit förbi Lidö. När vi hade kommit över fjärden och närmade oss Lidö blev det skuggigt och lite kallt och dessvärre ganska läigt nära land.

Vi rundade ön som vi sagt och hade nu molnen framför oss istället för det vackert ljusa som förut. Molnen hade närmat sig trots att det blåste åt motsatt håll här nere. Fast nu blåste det nästan inte alls längre, vinden dog ut. Vi kände oss otåliga och försökte vicka oss fram med rodret och gjorde flera försök att hissa upp storseglet lite högre. Kajsa mådde illa. Hon hade mensvärk och höll nästan på att kräkas. Jag försökte vara snäll mot henne, erbjuda mig att styra och följde hennes order men hon var väldigt envis och smått otrevlig på grund av hur hon mådde. När hon hittade sin Coca-cola som hon tagit med blev hon i alla fall lugnad för hon tror att Coca-cola är den bästa medicinen mot magont.

Bild – jag med vinden i håret

Det var nästan total stiltje och vi hade ingen styrfart alls så vi började driva allt närmare land. På något sätt tog vi oss framåt i alla fall. Då insåg vi plötsligt att om vi inte gjorde ett slag skulle vi åka på fel sida om en röd prick. Vi tog risken att det kanske var grunt för vi tänkte på att en del sjömärken bara gäller båtar som går djupare än vår och vi hade ju inget sjökort så vi kunde inte se efter. Det föreföll nästan omöjligt att slå när det var så pass lite vind. Vi skulle aldrig få tillräckligt med styrfart för att lyckas. Tyvärr visade det sig vara grunt och vi kände med fasa hur vi snuddade vid botten och hörde hur det raspade lite. Vi gled dock över utan större problem som tur var. Känslan av full kontroll som vi haft innan vi vände var borta och nu ville vi hem.

Båten var utrustad med en motor som man kunde använda när det blev stiltje. Fast varken Kajsa eller jag visste hur man skulle få igång den så vi fick vänta på att mer vind skulle komma. Den lilla vind som fanns låg några meter framför oss och blåste bortåt. Vi skulle få läns när vi väl nådde fram dit. Vi låg där och såg på den lilla vinden och på de mörka molnen som närmade sig med stormsteg. Längre bort över Rådmansö såg vi hur det regnade och vi tyckte oss även höra åskmuller. En segelbåt är det sämsta stället att vara på när det åskar eftersom blixten söker sig till höga saker och en mast på ett hav blir därför ett självklart offer för ett nedslag. Men det finns ett sätt att skydda sig på som heter åskledare. Vi visste att vi hade sådana men vi hade ingen aning om var de var och hur man skulle sätta fast dem.

Solen gick i moln bakom de mörkgrå molnen och inom loppet av två minuter hade vi en stormby över oss. Vinden kom från motsatt håll och ryckte i bommen. Vi hade kommit mitt i vindögat så alla segel fladdrade som tokiga och bommen slog fram och tillbaka. Vi kom ingen vart och blev helt skräckslagna. Kajsa sa åt mig att försöka hissa ner förseglet och det gjorde jag samtidigt som jag koncentrerade mig på att inte halka ner eller få bommen över mig. När seglet väl var nere hade stormen försvunnit lika fort som den kommit nästan utan att ha fört oss framåt alls.

Det var dock inte helt vindstilla längre utan tillräckligt med vind för att för att oss framåt i sävlig takt. Åskan hördes hela tiden på avstånd och vi funderade på att hissa seglet igen för att fortare komma iland men vi vågade inte riktigt.

Vi kom in i vår vik och gladde oss åt att vi lyckats komma fram utan att det varken börjat åska eller regna på oss. Men vi var ändå skakade efter storm, stiltje och grundstötning.

Ett moment återstod fortfarande, landningen. Vi var tvungna att fånga bojen så att vi kunde lägga till där och sedan ta roddbåten från bojen in till bryggan. Hur vi skulle lyckas med detta konststycke visste vi inte alls. Vi fick inte åka för fort så att vi missade bojen så att vi kraschade in i bryggan i full fart eller åka för långsamt och inte komma fram så att vi drev utan styrfart och därmed också missade bojen. En av oss skulle ta ner seglet och den andra fånga bojen. Jag var den som skulle ta ner seglet men repet fastnade och när jag ryckte i det råkade jag halka och ramlade i vattnet. Samtidigt åkte båten förbi bojen och satte kurs mot bryggan och vassen. Det närmade sig en katastrof men som tur var fanns det nästan ingen vind så det gick inte alls fort. Vinden som fanns kom däremot bakifrån så att vi drev mot land. Jag hade flytväst och det var varmt i vattnet så det var ingen fara med mig. Jag fick ta ett rep från båten och simma mot bojen med det. Därifrån drog vi från varsin ända båten närmare och närmare bojen. Det lyckades och båten låg till sist lyckligt fastsatt. Men jag kunde inte komma ombord. Däcket är visserligen väldigt lågt och i vanliga fall skulle jag med lätthet kommit upp men mina armar var slut efter att ha dragit i alla rep. Dessutom var flytvästen i vägen. Jag tog av mig västen men det gick fortfarande inte. Jag hade jeans och en alldeles för stor fleecetröja på mig. Det var väldigt tungt och jag försökte ta av mig tröjan men jag glömde att dra i dragkedjan så jag fick den inte över huvudet. Jag höll på att sjunka men Kajsa hjälpte mig på något sätt så jag kom upp till sist.

Vår första seglats ensamma gick inte så strålande men vi kom lyckligt i land utan skador på varken oss själva eller båten.

Australien sommaren 2002

Sommaren 2002 fick jag följa med min pappa till Australien. Han skulle jobba en vecka i Melbourne men innan dess skulle vi semestra tillsammans i Queensland.

Efter en härlig tid i norra Australien med bland annat besök i regnskogen och utflykt till barriärrevet kom vi då fram till Melbourne. Vi bodde på ett konferenshotell i en grå del av staden. Det var en skarp kontrast mot det tidigare Australien vi mött som varit varmt och skönt. Här var det regnigt och runt tretton grader.

Efter två dagars möten blev pappa och hans kollegor bjudna till en fest på en emufarm. Det var en tillställning för att de skulle lära känna varandra bättre och ha trevligt tillsammans, många hade tagit med sig sina familjer. På plats fanns ett festlag som skulle underhålla oss. En person som lärde oss kasta bumerang och klippa får, en annan spelade australiensiska schlagers och ledde en bushdans och en gick omkring och konverserade. Den mannen var ett äkta original. Han pratade om sina äventyr med djuren i vildmarken, han berättade att han aldrig hade varit längre bort än till delstaten New South Wales och så berättade han om när han hade ätit larver.

Pappa hade pratat med en kollega från USA och nämnt att han hade med mig. Mannen föreslog då genast att jag kunde hänga med hans familj någon dag istället för att vara alldeles ensam när mötena pågick. Hans fru Susanne, och äldste son Joey, hade följt med till emufarmen och där blev vi presenterade för varandra.

Susanne var en pratsjuk sjuksköterska som pratade med mig som till en jämnårig väninna. Joey var en riktig skönhet som bara visade sig mer och mer perfekt. Han gillade samma musik som jag och spelade gitarr i ett band. Men, han var fyra år äldre än vad jag var. De bodde i en stor villa i öknen utanför Los Angeles. Joey hade två lillebröder, fast en av dem var egentligen en brorson till Susanne. Mellanbrodern var lika gammal som jag fast som en blek kopia av sin storebror, brorsonen var familjens feta clown. Även han var i min ålder.

Jag var rätt nervös inför att träffa dem, det kändes som om det skulle bli en väldigt krystad situation att bara hoppa in i deras familj för en dag. Men samtidigt hade det varit väldigt ensamt att försöka roa mig själv i Melbourne de två tidigare dagarna. Pappa jobbade i stort sett hela dagarna och kunde träffa mig först till middagen. Jag hade redan sett stadens sevärdheter och museum dagarna innan men det gjorde inget för den amerikanska familjen verkade ändå inte så intresserad av att gå på dessa kulturella utställningar eller promenera i de vackra trädgårdarna. De ville, föga förvånande med tanke på var de kom ifrån, gå på bio och shoppa istället. Självklart var inte stadens utmärkta spårvagnstrafik något alternativ till att ta bilen. Susanne vågade inte köra eftersom hon tyckte sig vara ovan med vänstertrafiken och spårvagnarna, så hon lät sin sjuttonåriga son köra trots att hans körkort egentligen inte gav honom tillåtelse att köra utomlands. Det kändes ändå säkrare att åka med honom, hon verkade inte riktigt värdig sitt körkort.

Vi hade kommit överens om att äta frukost tillsammans på hotellet så jag kom dit vid nio och hittade genast deras bord. Susanne var väldigt mån om att hennes söner skulle vara artiga mot mig, men Joey var den enda som verkligen behärskade konversationskonsten. Han hade en medfödd artighet. De andra två var typiska amerikanska tonårskillar, intresserade av bilar och dataspel. De frågade mycket om Sverige och mina syskon, intressen och om min skola. Varje morgon efter frukost brukade de gå till poolen och simma, så även denna morgon. Hela situationen kändes väldigt ovan, jag kände mig som den exotiskt söta svenska flickan som de alla försökte imponera på olika sätt. Killarna hade simtävlingar och mamman berättade om att de skulle köpa en pool till deras stora villa.

Jag blev mer och mer intresserad av den snygga killen, han vann alla simtävlingarna. Det visade sig att han kunde segla också och jag berättade om att jag alltid brukar segla på somrarna.

Vi åkte till en biograf efter att alla simtävlingarna var avgjorda. Alla i familjen var kraftigt överviktiga förutom den vältränade Joey. Mamman ville köpa popcorn och coca-cola till alla barnen medan vi väntade på att filmen skulle börja men Joey ville hellre ha äppeljuice och jag drack en café au lait. Jag minns att vi såg Signs som var en familjethriller med Mel Gibson i huvudrollen. Ingen av oss tyckte att filmen var något mästerverk men den var inte heller dålig. Jag och Joey satt bredvid varandra. Innan filmen började ville Susanne veta om jag tyckte hennes söner var ouppfostrade och sedan även hur svenska killar var i jämförelse, varpå Joey flirtigt påstod att han tyckte att jag var mycket trevligare än amerikanska tjejer. Sen började filmen.

Susanne ville därefter gå och shoppa. I bilen på vägen till parkeringshuset blev hon hysterisk så vi höll på att krocka med flera spårvagnar men vi klarade oss. Konversationen i bilen dessförinnan handlade om svensk design, hon försökte imponera med att hon kunde massa om inredning. Susanne försökte hela tiden tolka för mig vad i hennes tycke ouppfostrade söner sa. Exempelvis minns jag att hon förklarade att fett var ett amerikanskt slanguttryck som väl antagligen inte jag kunde ha hört. Till sist kom vi i alla fall in till centrum och Susanne fick shoppa sin souvenirkeps med kängurur på.

Vi möttes aldrig mer efter att Joey kört oss hem till hotellet men de sa flera gånger att jag måste komma och hälsa på dem nästa gång jag åker till USA så det kanske är för tidigt att skriva att vi aldrig mer möttes.

Epilog

Jag tror att jag är en ovanligt berest person med tanke på min ålder delvis därför att mina föräldrar genom sina jobb har tagit med mig till många olika platser.

Jag kommer säkerligen att vilja fortsätta resa så här mycket, jag hoppas att jag får möjligheter att göra det. Det finns mängder av tänkta resor i mitt huvud som väntar på att förverkligas. Ännu har jag hela livet framför mig så jag tror säkert att jag hinner med många av dem.

Reslusten ligger nog i släkten, min mormor som är fyllda 81 år reser fortfarande en gång om året på bussresa till Italien. Hon och morfar tog med min mamma och hennes systrar dit när de var små så att de också förstod härligheten i att upptäcka nya platser och kulturer.

Några av de resor jag vill göra är med kompisar istället för med familjen, det vore spännande. Peru och Sydamerika vill jag gärna besöka och Söderhavet. Det finns även många platser jag vill komma tillbaka till.